Siham Hassan: Parlamentariker, humanist och martyr i Darfurs kamp

El Fashir, huvudstaden i norra Darfur, föll för Rapid Support Forces (RSF) krigare i slutet av oktober 2025 efter arton månaders belägring och långsam svält. Bland dem som stannade kvar när staden föll sönder var Siham Hassan en tidigare medlem av Sudans parlament, en samhällsorganisatör och en av många som valde att stanna hos grannarna snarare än att fly. När hon dödades under RSF:s övertagande kristalliserades de många övergreppen i Sudans krig: angreppen på samhällsledare, kollapsen av civilskyddet och det krympande utrymmet för humanitär överlevnad.

Tidigt liv, politik och en röst för Darfur

Siham Hassan (även känd som Siham Hassan Husballah) är född och uppvuxen i norra Darfur. Hon har en examen från El Zalingei University's Faculty of Education (Physics) och byggde upp ett rykte som utbildare och förespråkare innan hon gav sig in i den nationella politiken.

År 2016 blev hon ordförande i yngsta personen som någonsin valts in i Sudans nationalförsamling, och representerade Darfur under Liberation and Justice Movement. I parlamentet var hon känd för sin uppriktighet och ihärdighet när hon ifrågasatte ministrar om tvångsförflyttningar, underfinansierade skolor och infrastrukturförfall och insisterade på att Darfurs kroniska kriser krävde verkliga lösningar, inte symboliska gester.

Hennes väljare betraktade henne som en försvarare av lokal värdighet, en parlamentariker som inte drar sig för att utmana både byråkratisk försummelse och den strukturella marginaliseringen av Darfur inom Sudans maktkarta.

Efter de politiska omvälvningarna 2019 lämnade Hassan den lagstiftande församlingen och återvände till El Fashir. Beslutet att stanna kvar i sitt samhälle i stället för att söka skydd någon annanstans kom att prägla den andra delen av hennes offentliga liv. När statliga institutioner kollapsade och hjälpkonvojer blockerades övergick hon från lagstiftare till humanitär gräsrotsorganisatör.

Humanitärt ledarskap mitt under belägring

När El Fashir hamnade i belägringstillstånd, med förstörda marknader, förorenat vatten och dysfunktionella sjukhus, blev Hassan en central nod i stadens överlevnadsnätverk. Hon hjälpte till att samordna och driva gemensamma kök (takaya), Han samlade frivilliga och ransonerade knappa livsmedel för att försörja familjer som var avskurna från hjälpkonvojerna.

Dessa kök var inte bara matstationer; de blev öar av samhällsföreläggande, platser där människor kunde dela information, kartlägga säkra rutter och upprätthålla hoppet. I en konflikt där svält användes som vapen var varje delad måltid en motståndshandling.

Hennes synlighet innebar dock en risk. Paramilitära styrkor riktade rutinmässigt in sig på samhällsorganisatörer som mobiliserade resurser utanför deras kontroll. I juni 2024 blev Hassan frihetsberövad av RSF Inriktade underrättelseenheter i nio dagar, Enligt uppgift utsattes de för hårda förhör och misshandel, en offentlig varning om att ingen form av lokal organisering skulle gå obevakad.

Kvinnliga aktivister i Darfur står inför skiktade hotDeras synlighet gör dem oumbärliga för samhällets omsorg och utsätter dem samtidigt för könsbaserat våld och politiska repressalier. Hassans envisa vägran att fly och hennes krav på att hålla köken öppna gjorde henne till både en livlina och en måltavla.

El Fashirs fall och rapporterade avrättningar

På 26 oktober 2025, RSF-enheter övertog de sista sudanesiska armépositionerna i El Fashir. Vittnen och övervakare från det civila samhället beskrev vågor av avrättningar, frihetsberövanden och hus-till husmord. Bland dem som rapporterades döda fanns Siham Hassan, avrättades tillsammans med andra civila i en målinriktad attack.

Internationella människorättsorganisationer fördömde snabbt morden och krävde oberoende utredningar av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Diasporanätverk beskrev Hassans död som en symbol för den bredare inriktningen på kvinnliga ledare och humanitära arbetare under RSF:s styre.

Varför Siham Hassans berättelse är viktig

Hassans liv och död belyser tre grundläggande realiteter i Sudans kris:

1. Civiltjänstgöring blir motstånd när statens skydd kollapsar; att ge mat åt de hungriga blir en politisk handling.

2. Kvinnors ledarskap innebär en ökad risk, eftersom könsbaserat våld och hot används för att tysta offentliga röster.

3. Paramilitära ockupationer förvandlar belägringszoner till förtryckarzoner, där lokala nätverk monteras ned för att utplåna självständigheten.

Dödandet av henne skickade ett medvetet budskap om att gräsrotsorganisation skulle straffas. Ändå blev hon i döden en samlande symbol för Darfurs civilsamhälles motståndskraft. För exilsudanesiska samhällen förstärker Hassans arv kravet på ansvarsutkrävande och global uppmärksamhet på summariska avrättningar, påtvingade försvinnanden och civila måltavlor.

Minne, mobilisering och krav på rättvisa

Över hela Darfur och inom Sudans diaspora porträtterar hyllningar Siham Hassan som både humanitär och martyr. Vakor på nätet, namninsamlingar och minnesinsamlingar har följt, tillsammans med krav på att FN, AU och ICC ska inleda brådskande utredningar om RSF:s övergrepp i El Fashir.

Hennes namn förankrar nu kampanjer för skydd av lokala humanitära arbetare - särskilt kvinnor i Sudans konfliktzoner. När rättighetsgrupper samlar in vittnesmål, satellitbilder och vittnesmål understryker hennes berättelse behovet av bevis för bevarande för att stödja framtida åtal.

Som en invånare i El Fashir sa i en hyllning som delades av många:
“När maten tog slut, gav hon oss mat. När rädslan spred sig stannade hon kvar. Siham Hassan lärde oss att  mod kan vara tyst och att även vid hunger måste värdigheten äta först.”

En uppmaning till ansvarighet och skydd

Siham Hassans berättelse är både ett minnestal och en kallelse. Den utmanar journalister, utredare och beslutsfattare att prioritera säkerheten för lokala humanitära aktörer i den osynliga infrastruktur som krävs för överlevnad. Den kräver snabba, oberoende utredningar av grymheterna i El Fashir och förnyat stöd till kvinnliga försvarare som arbetar i fara.

Hon flydde inte när hon kunde. Hon stannade kvar för att ge mat, organisera och vittna. Hennes död suddar ut gränsen mellan humanitärt arbete och politiskt mod - en påminnelse om att i Sudans konflikt, varje vårdinsats är en motståndsinsats.

Att hedra Siham Hassan är att insistera på att hennes mördare, och det system som gjorde dem möjliga, namnges och ställs till svars.